detarettstortliv

Detta inlägg förklarar hur jag känner exakt nu. Jag är så extremt trött på människor idag. Både allmänt & personer jag verkligen tycker om. 

Jag själv har väldiga svårigheter att känna både sympati och empati för andra människor, dvs känna medlidande och tycka synd om dom. Men när jag väl gör det; visar att jag bryr mig och försöker hjälpa till, får jag ingenting tillbaka känns det som. Detta inkluderar så klart inte alla människor i min omgivning, men det trycker ner mig. Som sagt, min brist på empati...Det gäller inte heller alla. Personerna jag tycker om mest, kan jag göra nästan allt för. Men när man känner sig utbytt & ouppskattad, då funkar det inte längre. Idag är en sån dag. En dag då jag vill lägga mig ner på marken och helst sjunka igenom en bit. 

Jag känner mig ouppskattad & totalt oväsentlig idag. För nästan alla. 

Jag är rädd för allting alltså. Jag är rädd för att bli ersatt, för att bli lämnad & för att människorna jag håller om mest, ska sluta tycka om mig. Jag undviker allt som heter konflikt med dom människorna, just för att jag är rädd. Rädd för att dom ska bli arga och gå därifrån. Med mäninskor som inte är lika nära, glappar min käft för mycket när det gäller bråk. Men det är också för just då, bryr jag mig inte. Men nu gör jag. Lite mer iallafall. 

Varje gång jag går och lägger mig, får ni mig att tänka, att hoppas och vilja till att försöka ännu mer. Det tackar jag för.